alla våra dagar, alla våra nätter

Min kära enda vän.
Hur fan blev vi så stora? Hur kunde det gå så fort?
Jag menar, nu är vi ju där, tiden är inne, nu är vi mitt i hemliga.
Jag tror vi levt som vi lekte, kanske bättre, kanske mer livat?
Ibland känns det otroligt att vi överlevde alla de där ögonblicken
av oändlig saknad, längtan, misstro och hopplöshet.
Men mest otroligt är väl endå att vi är där vi är idag,
tillsammans.
Jag tänker ibland på alla dem som korsat våra vägar,
som kommit till oss, givigt oss glädje, hat, men som sedan
försvann någonstans där längs vägen.
Och jag frågar mig själv: Varför hände det aldrig med oss?
Är vi kanske förlorade vi 2?
Nej, jag tror vi är födda vinnare, som lyckats hitta sin
själsfrände vid 7 års ålder. Jag tror vi kan allt, vi har bara
inte förstått det än. Och här sitter jag nu, med gråten i halsen
och tänker på våra år och på alla år vi har kvar. Fatta, vi har inte
ens blivit morsor än och det känns som om jag levt ett helt liv med
dig, och jag är lycklig.
Vi har alltid drömt om det som är så långt bort, om det vi inte förstår
och inte kan ta på. Men nu förstår jag, vi är här NU, det är här nu
och allt det vi drömt om ligger precis framför oss.
Musiken slutar aldrig när jag är med dig, så låt oss bli "vuxna",
för allt det bästa har inte hänt än.
Du är min kära Madelene, min enda vän.
Låt ingen kliva på dig, du förtjänar bättre än så.
Dom kan säga vad som helst om oss, dom kan dra åt helvete,
vi kommer alltid se bortom allt det där.

Grattis på 20-årsdagen <3

jag behöver nåt starkare

Allt det där viktiga jag skulle säga glömde jag bort. Allt vettiga tankar om vad jag verkligen behöver flög iväg likt löven från träden. Leendet kom inifrån, tvivlen försvann. Nån satt lite färg på vardagen, någon sa "vi hörs".